Sitsängens tomtägarförening

Lite historik om Sitsängen,

ur en intervju med Bror Wiberg av Lars Sjöström från Musköbladet nummer 3 1998.

En gång i tiden var Muskö fullt med torp, där de boende till väsentlig del klarade sig med självhushåll. Det skedde en gradvis förändring under 1900-talets första del.

1928 förvärvärvade Johan och Augusta Wiberg Hoppet 2 av AB Hem på Landet. Det var en organisation som bildats för att motverka flykten från landsbygden, att bekämpa emigrationen och att utrota sjukdomar som mest fanns i stadens slum som t.ex. lungsot. På Muskö hade AB Hem på Landet förvärvat Ludvigsbergs egendom och styckat upp dem i tomter. Johan ville bedriva trädgårdsodling på Muskö.

Johan och Augusta köpte för 8.000 kronor den del av Hoppet som vi nu kallar Sitsängen eller Hoppet 2:1 . Det var en ganska stor yta 30 tunnland eller 150.000 kvadratmeter, varav 4 tunnland åkerjord och resten skog. Det fanns inga hus så man fick börja med att fälla träd, såga virke och byga ett litet enkelt bostadshus. Inflyttningen skedde 1930.

För att komma till skolan fick Bror traska från torpet Hoppet, över Sunds utgård och ned till Hammarviken. Beroende på årstiden fick han sedan ro eller gå över isen upp till Korsvägen och vidare bort till skolan.

På sommarloven arbetade Bror hos Sigge på Knoppen, då helst under skördetid.

Senare kunde Bror Wiberg nu börja med trädgårdsodling. För tunga arbeten inlånades en häst. En ladugård var en förutsättning för husdjur och man arbetade oförtrutet och 1932 var ladugården färdig. Till att  börja med försökte man sig på kaninuppfödning.

1930-talets depression gjorde att Bror under några årtvingades att  söka sin utkomst i Stockholm. 1935 var han åter till sitt älskade Muskö och nu hade han sparat ihop till en ko som inköptes. Så småningom räckte slantarna även till  inköp av en häst. Som mest hade man fyra kor, fyra ungnöt, fyra gödkalvar och därtill tjur och häst.

Brors intresse för sjön hade lett till att han gjort sin värnplikt vid flottan och under krigsåren var han  under tre år inkallad på bogserbåten Starkrodder som även användes för minsvepning.

Bror övertog fastigheten från sina föräldrar 1949.

Inte kan en fiskare klara sig i det långa loppet utan en bra båt. På åkern i skogsbrynet fanns en för båtbygge passande lada. Där sträcktes köl och restes stävar redan 1939 och fortsatte efter krigsåren. P g a en svår ryggskada kunde Bror inte sjösätta förrän 1954.

Sjösättningen var noga planerad. Båten placerades på en kälke - en sloda - som drogs av traktorn ned till Hytta träsk. Båt och kälke kom i sjön. Motorns tändkula värmdes och nu kunde Säfflemotorn föra hela ekipaget till sjöns andra sida. Där kämpade och slet Brors traktor i motlutet och slutligen låg båten i Hyttagårdsviken.

Otaliga gånger gav sig Bror ut på fiske och otaliga gånger styrde han båten till Söderby eller Årsta Havsbad för att leverera fisk eller för att få förnödenheter. Sommartid körde han folk mellan Årsta och olika bryggor på Muskö. Det är många som minns hur besvärligt det var innan tunneln kom till 1964.

Bror fortsatte sitt liv som levnadskonstnär. När man ska livnära sig i skärgården måste man vara mångsysslare. Han lärde sig sprängning och sprängde bergknallar och stenblock. Han skötte sitt lilla lantbruk och kunde genom arrende av större ytor få en bättre utkomst. Han ägnade sig åt fiske- och sjöfågeljakt.

Så småningom blev möjligheterna att livnära sig på ett litet skärgårdshemman dock allt mindre och med en skadad rygg blev det omöjligt.

Bror fick göra på samma sätt som på Landängen, Herrstugan och Sund och de övriga. Fastigheten såldes till ett fastighetsbolag 1960. Sitsängen delas upp, vägar anläggs och brunnar borras och varje del säljs till spekulanter, som blir delboende och delägare i Hyttan 2:1.

Bror Wiberg behöll två delar, där han bodde kvar i sin stuga som han trivts så väl i och bott i över sjuttiofem händelserika år som gått sedan han som tolvårig pojke ankom till Muskö.

Willy Fasth, som arbetade på det fastighetsbolag som förvärvade Hoppet 2, blev så betagen av området, att han blev en av de första som förvärvade en tomt här och som fortfarande bebos av hans ättlingar.

Om någon är intresserad av att läsa mer från denna intervju, kontakta Meta Renberg